Bästa helgen på länge

Direkt efter att jag mönstrat in i torsdags morse och träffat min grupp förvandlades jag till en glad, skrattandes och leende soldat, konstigt hur det bara slår på när jag kommer i en sådan miljö, stor skillnad mot när jag är hemma. Gruppen är så jäkla bra, chefen, steffen och övriga fyra soldater, kan inte bli så mycket bättre!

Den bästa övningen under helgen var när vi skulle ta ett objekt, förebild;

Efterbild på väg tillbaks i terrängbilen, lite mindre maskering efter att svetten runnit.

"Här finns varken din keso, bär eller nötter" Lätta, Yoggi, Polarklämmor och apelsindryck var det som bland annat serverades till frukost och mellanmål, bra att jag var förberedd och hade egna nötter och torkade aprikoser med mig som jag kunde ersätta med.

Söndags morse var det revelj redan klockan fem. När vi rev tältförläggningen fick jag en granrisbukett ursprungligen gjord till ruska kort som används till att släcka eventuella gnistor inne i tältet.

För Sveriges trygghet är jag väldigt tacksam att plutonchefen är bättre på att ge order än att ta ton och att plutonen är mer samordnad i strid än i födelsedagssång, underhållande var det i alla fall! Om Plutonchefen hade känt mig bättre hade han gett mig choklad eller en påse med nötter och torkad frukt, halva plutonen blev desto gladare!

Något som representerar mig fick jag satt bak på hjälmen, det bästa märket jag kunde få! Levde dock inte upp till det hela helgen, förklaringen fick jag när jag kom hem och tog febern.
Efter en helg i skogen är både jag och uniformen blå av blåmärken och av blåbär. Vi såg massor av kantareller och jag och min stridparskamrat planerade att steka kantareller som kvällsmat men eftersom Lätta var det som serverades till frukost försvann det alternativet direkt, det blir nog en cykeltur på området när jag frisknat till efter förkylning och feber. Vi hade riktigt tur med vädret trots att väderleksrapporten visade annat, det var bara två gånger som det var värt att ta på sig regnkläder och kläderna torkade upp snabbt efteråt.

Efter helgen vet jag också hur en snigel känner sig när den ska ta sig över en bred väg. Sju-åtta fjuttiga meter skulle vi kräla på ett hårt och stenigt grusunderlag, väl framme efter en evighet var jag i alla fall bättre på att kasta handgranaten. Det får bli att träna på att ta sig fram på det viset tills nästa fyradygnsövning som är om åtta månader.