Det är lugnt

Nu är jag i princip klar instruktör, instruktör för en grundkurs som alla som cyklar på velodromen måste genomgå, dessutom måste det alltid finnas en instruktör på plats i velodromen när någon cyklar där vilket är största anledningen till att jag genomgick den, så att jag kan vara där själv med triathleterna. Jag känner mig lugn och säker på mig själv som instruktör faktiskt, kul!
Jag tackar Oscar för en väl genomförd utbildning, och för hans tålamod... Marcus var bra han också, han övertygade om att det inte är några problem, eller hur var det nu...att det är luuuugnt!

Tidningen satt fast i brevinkastet i morse, schysst.
Jag som tyckte att jag låg nära Mackan när jag cyklade...observera att överskriften inte har något åtminstone med cyklisten längst bak att göra...
Det är lätt att vänja sig; på vägen hem igår frihjulade jag (slutade trampa), trodde att jag gjorde fel och började trampa på en gång igen, velodromcyklar har fast nav så där gäller det att trampa hela tiden. Likaså var jag noga med att titta bak över axeln när jag skulle upp på cykelbanan, i velodromen är det väldigt viktigt att se sig om innan en sidoförflyttning.